Ta citatet; "Träigt och tradigt och tråkigt med DMB" och gör ett lappkast och du får Dave Matthews på Arenan.

Svenskans recensent Dan Backman...vem är han? Eller snarare vem är han var var han igår kväll? Vilken konsert fick honom att skriva en recension som beskriver Dave Matthews Bands konsert på Arenan, fryshuset i termer av träighet, tradighet och tråk? Ett är säkert. Det var inte Dave Matthews han såg.

Som jag tidigare har nämnt har jag väntat längtat hoppats på att Dave Matthews ska komma till Sverige i tio år nu. Med den tiden hinner man bygga upp en hel del förväntningar som sedan blir så höga att man totalt raserar dem och inte hoppas på någonting. Så där var jag igår. Med noll förväntningar men ändå nervös att bandet ska totalt krossa de höga förväntningar jag skulle kunna ha. Vara dåliga tråkiga. Suga. Och att jag ska behöva gå vidare i livet med en besvikelse jag inte vill erkänna.

Så här i efterhand undrar jag vad som hände. Var jag på konserten eller var det bara en enda lång konstig förjäkla engagerande illusion? Dröm? De fortfarande ringande tonerna i öronen är kanske det enda som egentligen säger mig att det var verklighet. När Dave och gänget drar igång konserten med en låt, jag kan inte minnas vilken, från These Crowded Streets och jag bara dumler vet jag att vi är hemma. De kommer inte göra mig besviken. Åh tack åh tack åh tack. 2.5 timmar senare vill jag bara att de ska sluta spela. Och att de ska fortsätta för evigt.

Varenda låt de drar igång slutar i ett extremt jammande som ligger så nära kaos att man blir helt hänförd att det inte är just kaos, utan bara extremt samspelt och hänförande musikaliskt och intensivt. Det finns tid för trumpeten, det finns utrymme för saxofonen. Elfiolen får defintivt sitt. Daves övernaturliga ojämförelsebara röst också. Och de bara kör. Och kör och kör. Och kör lite till. När medvetandet slits lite från att bara leva sig in, undrar det också; hur i helvete får de ihop det? Följt av en tanke på att snart blir jag döv, inte för att det är för hög musik utan för att hörselcentrat inte kan ta mer. Fullt. Överfullt. Snart kommer det pysa rök och kapsejsa. Men, samtidigt, snälla snälla sluta inte spela. Vad som helst; sluta bara inte spela. Riv sönder en till stråke, blås sönder en till lunga, sjung tills du blir hes för det verkar inte som att du någonsin kan bli det.

Bandet retas lite, börjar på något man bara vill att de ska avsluta, lämnar en med att vilja ha mer, men drar vidare till något som är minst lika tillfredsställande och mitt i allt undrar man hur länge de ska orka hålla på. Hade inte min mamma läste det här skulle jag jämföra upplägget med en annan mänsklig naturkraft som har allra minst med träighet och tråkighet att göra.

Kontentan; Dan Backman kan börja fundera på vilken konsert det verkligen var han recenserade. Om han fått en black out. För han är ute och cyklar. Big time.

Vilken konsert. Vad hände? Var de här? Har jag nu sett Dave Matthews Band live? Jättekonstigt...