Ibland glömmer man bort vad som är rätt, perfekt, fantastiskt. För att man gör saker mediokert men ok och accepterat. Låter ju som en inledning på ett livsfilosofiskt och djupt inlägg. Men icke!
Sitter och pluggar på Espresso House, Dalagatan (som för övrigt fungerar optimalt som studieplats) och när jag passerar espressomaskinen lyser den upp. Talar till mig. Får mig att minnas. Kvalitet. Perfektion. LaMarzocco. Jag smekar den och viskar dess namn. PC-Sofia, lyhörd som hon är, ser mitt behov. "Vill du göra en kaffe?" "Får jag det!?" "Hoppa in!" Jag drar igång. Myser. Känner passionen. Värmen. Närheten. Känner kvalitén. Glömmer alla dåliga relationer jag haft senaste halvåret med maskiner jag inte ens vet namnen på. Det är så här det ska vara. Hur kan jag ha glömt bort? Hur har jag kunnat acceptera mindre? Baristan i mig gråter. Hjärtan krossas. Vi vandrar på olika livsvägar jag och Mr LaMarzocco. Han är för dyr och jag har gått vidare. Men minnet lever kvar.
Livet är hårt. Så kan det gå.
Posts
No comments:
Post a Comment