Fokus, motivation och självanalys = Psykologistudenttönt

Vad gör man när ögonen svider efter alldeles för mycket litteratursökande och psycINFO frustrerar en till the point of "kasta-Mr-MacBook-i-väggen"? Man tar en liten paus. Och eftersom pausen bör vara rätt kort kilar man och köper en kaffe (om man inte är mr sensible framför mig som kör kaffe i termos) och gullar med youtube (om man inte är mr uthållighet framför mig som inte tar några pauser alls). Jag vill klättra.

FOKUS
Jag har seriösa problem med koncentration, något jag aldrig direkt kännt av förut i studiesammanhang. Jag tror att mina 3 års paus från heltidsstudier och jobb i en galen restaurangbransch definitivt har gett mig... studieutmaningar. Egenskapen att kunna fokusera på 23 saker samtidigt som är standard i restaurang är inte speciellt användbart i studiesammanhang. Man kan ju tänka sig att klätterfokus är mer adaptivt, när du är på väggen tänker du bara på en sak. Klättra. Man tänker på nästa move och inte på nästa resa man vill göra, inte på vad man ska käka ikväll, inte på nästa fotoprojekt, inte på vart man ska fika med kompisen eller om man kommer kunna ta semester över påsk. Hur hittar jag klätterfokus i plugget? Now that's a good question. Om jag sätter på mig en sele, obekväma skor och talar till den primitiva drivkraften som säger att den inte vill att jag faller av en vägg för att jag skulle kunna dö? Värt ett försök.

MOTIVATION
Klättring är lite intressant ur ett motivationsperspektiv. Om jag tänker på de första gångerna jag klättrade skulle jag tro att min motivation att ta nästa move, att komma upp för väggen handlade om rädslan att ramla om jag inte tog greppet, och att ramla är kopplat till att skada sig. Jag ville helt enkelt undvika att misslyckas. Rätt snart glömmer man dock bort rädslan och vill bara upp för den förbenade väggen, man vill bara åt känslan att bli starkare smidigare modigare att klättra hårdare och att lyckas.

En av de mest vedertagna idrotts/prestationspsykologiska teorierna säger att den största framgången nås av de som motiveras av "att lyckas", och inte "att undvika att misslyckas". Man måste till och med tycka att det är ok att misslyckas. Kanske till och med tycka att det är något man måste gå igenom på vägen. Klättring är en intressant, övertydlig, gestaltning av det. Så fort jag kommer till en situation där jag känner mig osäker och blir lite rädd crimpar jag för kung och fosterland för att inte ramla. Och misslyckas nästan alltid. När jag glömmer bort rädslan lyckas jag, eller så ramlar jag och tycker att jag har lärt mig något och kör igen. kanske igen och igen och igen också. Innan jag lyckas. Lite psykologistudenttönt som jag är tänker jag på det här i nästan alla prestationssituationer jag stöter på. "Hm..interrresssant...vad har vi här? Är jag rädd för att misslyckas? menmenmen det var ju inte bra. Tänk om tänk rätt tänk på att lyckas". Just nu tror jag att jag känner lite så inför min c-kurs. Jag har väntat på rätt tillfälle att köra den och nu är det här och eftersom jag väntat på rätt tillfälle har jag helt plötsligt börja bli lite rädd för att inte göra den så bra som jag vill. Känner mig lite pressad av mig själv. "Tänk om tänk rätt".

SJÄLVANALYS
Det kanske inte är restaurang-adhd'n som messar till mitt fokus på plugget utan lite klassiska försvarsmekanismer? Om jag kan skylla på att jag har svårt att fokusera så behöver jag ju inte förklara ett eventuellt misslyckande med att jag inte var "smart" och "duktig" nog.

Tänk om tänk rätt. Ta upp MacBooken från golvet och fortsätt ditt litteratursök Kvinna! En paus behöver man i och för sig alltid. Och då är det inte helt fel att spana in när Chris Charma klättrar. Det är en kille med rätt inställning till att lyckas.