Hallucinogena söndag...

Ibland blir jag så trött att jag inte ens reflekterar över att det är trötthet utan omedvetet omvandlar det till någon form av hallucinogen känsla. Lite av en känsla att flyta omkring utanför världen utan att vara delaktig i den. Lite goofy betraktande. Igår hade jag ett extremfall av den känslan på min promenad genom ett snöyrt Stockholm ner i tunnelbanan. Efter att ha suttit timmar i förmodligen stockholms skönaste caféfåtölj för ensamfikanden, på Gilda vid nytorget, var jag redan lite mosig i huvudet, så mosig att jag inte riktigt kunde bygga upp någon känsla av missmod över snön som behagat komma tillbaks.

Jag drar ner mössan, upp kragen och stoppar hörlurarna djupt i öronen. Lyssnar på Sigur Ros album "( )". Helt plötsligt öppnar sig ett Stockholm jag inte alltid ser, jag ser människor jag aldrig annars lägger märke till. Finns de alltid där eller kom de fram för att sätta passande upplevelse till min musik? På en hal kullerstensgata möter jag det äldsta, kortaste, bredaste paret jag sett hand i hand vandrandes med käpp. Ett steg fram två steg bak och det största gapskratt du kan tänka dig. Ner i tunnelbanan sätter jag mig, samtidigt som den äldsta transan jag sett. Äldst och med den största tåren rinnandes ner för kinden och det korta ögonblick av blickar som möts avslöjade intet om orsaken. Kvinnan går av. En flicka och en ung man sätter sig framför mig. Känner inte varandra. Flickan har de största, blåaste ögonen inramade av mörka fina ögonbryn och långt svepande hår. Hon stirrar tomt framför sig. Läskigt vacker. Den unga mannan sitter med en bibel krampaktigt för bröstet och tittar upp och munnen formar stumma ord. Långt nere i tunnelbanesystemet är det långt till himlen. En anmärkningsvärt stor man med en anpassat stor reggeamössa står och diggar i gigantiska hörlurar, med sin gigantiska munkåpebeklädda hund vid sidan. När han och jag kliver av tunnelbanan möter vi en ung kvinna med en vacker röd huv-kappa. Väldigt liten var hon. Vid sin sida sitter en gråhund. När jag kommit så långt som att se Bob Marley möta Rödluvan och vargen känner jag att det räcker och är rätt nöjd när min ipod dör och tänker att jag borde gå hem och sova istället. Ligga och vara bitter över snön. Vara realist och cynisk. Försätta sig i ett tillstånd som känns normalt och inte det minsta hallucinogent. Såsom andra människor gör när de är trötta...