Ett dygn med 47,5 timmar.

(Photo; Sharad Haksar)

Har det här dygnet haft 47,5 timmar istället för de vanliga 24? Jag anar det. känslan är så. Det skulle vara en bra grej om alla dagar den här veckan hade 47,5 timmar. I alla fall. Personalfest ute på en herrgård utanför Eskilstuna och det var tjo och tjim och tävlingar och pepptalk och utomhusbad och middag och my god restaurangare är ju typ...vad ska man säga...störda. Inga fler kommentarer kring det. What happened on the herrgård stays at the herrgård. En morgon som dagens morgon är man glad att man vaknar upp och bara är standardbakis, det kunde med svår lätthet varit bra mycket värre. Intressant.

Lite lätt...trött kördes tredje beachvolleylektionen. Tröttheten försvinner ju magiskt nog när man leker lite beachboll. Idag hade vi tagit oss fram till smashen och jag lyckas sträcka någon lite skum muskel i ryggen (varje lektion verkar före med sig någon form av skada) och är lite lätt handikappad nu. Smidigt nog smärtade det bara när jag försökte smasha med fel teknik, smidigt eftersom jag blev mer eller mindre tvingad till att använda en mer korrekt teknik. Axlarna bak i den mest kaxiga hållning possible. Men klurigt värre. Kul värre också. Kan det inte vara måndag igen nu? Eller att, precis lika magiskt som det här dygnet haft sina 47.5 timmar, jag transporteras till en riktig strand med ett nät, några spelare, en grym smash på ett ställe där mojitos gör sig själva.

Härlig bild ovan förresten. Just do it. Av alla slogan som finns är det en av de bättre. Skönt att killen liksom verkligen "bara gör det". Sharad Haksar fotar.