Och en dag kom Självinsikten...

Jag hoppas någon tog sig lite tid och kollade på Mr Ramachandran. Han har uppgraderats till min idol. Vem som helst som skämtar och driver lite med Freud blir i och för sig per definition min idol.

Ibland kommer det visst stunder när man måste ha självinsikt nog att inse att man måste göra val. Innan man blir galen. Eller änn värre utbränd. Jag trodde inte riktigt att modeller för att stressa sönder sig skulle vara relevanta för mig själv men som i ett litet vingslag slog självinsikten tillsammans med entusiasmen ner. "Det här fungerar ju inte!", sa Mr Entusiasm, "hur hade du tänkt nu Linda? Om du inte chillar lite så kommer jag överge dig totalt och så får du sitta där. På pottan. Med energin i toalettstolen och missmod i tanken. Det vill du väll inte?" "Mnjae, alltså, nae...men inte skulle väll du överge mig...eller?" svarar Linda. "Ta mig inte förgiven vännen...tänk på saken". Och det gjorde Linda och gjorde ett val, hon valde bort en god sak för att rädda en annan. Fine-dining för psykologi. Och från och med den dagen jobbar inte Linda i servisen på en av nordens bästa restauranger, ett offer hon gjorde för sin relation med Entusiasmen.

Det känns rätt bra att ha fattat det beslutet. Dels för reduceringen av trycket och stressen, 24 seven av utmaning fungerar inte, men också för att det är skönt att känna att man faktiskt kan lite på sin känsla för gränser som nås. Det kan komma att vara rätt användbart. Jag kommer jobba, men där jag kan köra min rocka-billy-servis-style som faller mig naturlig, inom samma koncern, och kunna plugga, fota och klättra. Så mamma behöver inte oroa sig. Bra va?

Nu lite personalfest. Linda ska hålla sig på mattan. Det är rätt svårt när man omges av ett gäng restaurangare. Men jag gör ett tappert försök...