Beachvolley och Five Fingers

Sl ber öppet folka att stanna hemma. "Kan du jobba hemmifrån, gör det!". Vad gör Linda då? Hon sätter sig på pendeln till Södertäljer för att förkovra sig i beachvolleyball...som om det vore liv och död och viktigare än att jobba. Som om hon precis skulle föda och gärna ville komma till ett sjukhus. Men lite så är det. Beachen har blivit lite som ett andrum, en hundra procent övertygelse att när jag väl kommer dit är det värt mödan att bli nerprejad på pendeln, att behöva andas i en pappåse för att undvika en nervöst sammanbrott av alla människor som bara inte beter sig som något med mer förstånd än apan, att stå ut med att känna att mänskligheten egentligen inte är mer rationell än att den behöver en stackars SL-chaufför att säga åt dem att "ni måste stå innanför dörrarna för att jag ska kunna stänga dem. Om ni inte står med hela kroppen PÅ tåget kommer vi inte kunna åka härifrån"." Jag vet att står jag bara ut med det så är det värt det. Sanden under fötterna. Fötterna i sanden. Fokus på att lära sig få en boll att hamna där jag vill. En bra lärare med konstruktiv kritik. Het dessutom.

Den här gången när jag kliver av i Södertälje hamn och passerar det rätt skumma, öde, mörka industriområdet vet jag att den färglada ingången till beachen ligger där runt hörnan och det känns riktigt bra. Jag myser. Jag förstår lite vad mina värden i livet ligger. och försöker tänka om. Balansera. Funderar på hur det gäller att få bollen att gå åt rätt håll och att det sällan handlar om att ta i från tårna. När du träffar din boll handlar det inte om styrka, det handlar om att slappnad av, chilla med bollen, som att ta en öl med en polare. Varför har man inte den här konstruktiva, heta läraren till övriga livet?

I för många dagar nu har jag gått omkring alldeles för nära kramp under fötterna, allra mest kännbart under förra klätterträningen, och jag har druckit litervis med vatten som en enkel logisk lösning på problemet, och sprungit en hel massa på toaletten. Men idag slog det mig att fråga coach beachvolley om kramp är något som drabbar nybörjare. Mycket riktigt. Mina stackars fötter som knatar omrking på hårda restauranggolv i nästan lika hårda ecco-pjux har inte ens fattat att den saknar en massa muskler men blivit mer än väl påmind efter att studsa omrking i sanden. Varför ska man hålle på med dessa sporter som ger så konstiga åkommor? Varför ska man dessutom hålla på med två sporter som gör varandra kluriga. Tänk er att krypa ner i två nummer för små klätterskor med kramp i fötterna? Mer omysigt än stockholms kollektivtraffik just nu. Så jag tillägnar min bror nästa bra idé också; Fivefingers en lätt teknologisk fothandske. Min kluriga bror började bära den redan i sommras, på jobbet och på löpturen och jag önskar jag hade hakat på idén helt okritiskt redan då så hade jag kanske sluppit krampen just nu. Man kan vara 25 och ändå avfärda en brors bra idéer. Snart knatar jag omkring med min victorynox-kniv, termokjol och five fingers tofflor och det värsta kommer vara att ingen av mina kompisar tycker att det skulle vara konstigt.