Beach 2010!

Precis hemkommen från Beachen. Beachen. Beachen. Beachen. Beachen! Sand mellan tårna. Svett. Värme. Värme. Värme. Sand mellan tårna. Vi skulle kunna sluta där och det hade varit en liten strålande upplevelse i sig som skulle kunna få mig att hoppa studsa och klappa händerna.

Men det slutar inte där. Lägg till nät och en boll också så är vi inne på the real good stuff. Ni förstår säkert att jag har varit på min första beachvolleyballektion. Jag vill bara förtydliga en sak, för jag har fått uppfattningen att mina vänner som hört mig berätta om mitt nya intresse inte riktigt har fattat. Lektionerna sker i sanden. I sanden! Det är inte någon form av volleyball, inomhus i en vanlig jumpasal med hårt golv, som är en uppladdning för en eventuellt varm sommar utan the real deal. Sand! Jag är stormförtjust. Efter att ha suttit hukad över psykologiböcker och vetenskapliga uppsatser och rivit håret hela dagen var jag rätt irriterad över min egen impulsivitet. Jag satte mig surmulen på en kall pendel till Södertälje och åkte mest dit för att anmälan var bindande. Två timmar senare åker jag tillbaks med samma kalla pendel men på ett grymt humör och had some sweet lovemaking med min impulsivitet. Nu sitter jag i soffan och småler och trivs med min trötta kropp och röda snart delvis blå underarmar. Efter bara tjugo minuter i princip stillastående passande inser jag att jag ta mig tusan känner mig lite trött. Efter 1.5 timmar av förhållandevis stillastående är jag ännu mycket tröttare. Sanden suger musten ur dig. För att runda av mitt beachvolleyball rus-rambling; Det känns nästan lika mysigt som semlor hos Camilla...

Jag misstänker också att min förnöjdsamhet över beachen fått mig att se sisådär sju år yngre för jag blev leggad när jag skulle köpa folköl (japp, en folköl; det kändes som ett bra avslut på dagen).

Beach 2010 är redan här!