Läsrekommendation; En servitris bekännselser

Stockholms psykologiska institution ligger på toppen av en kulle. Tornar upp sig som Hogwarts, Harry Potters älskade trolldomsskola. I min värld ser man den liknelsen. Och en eller ett par av professorerna här har mer likheter med Harrys lärare än någon annan professor på någon annan institution jag pluggat på. I alla fall. Den ligger på en kulle och den lilla promenaden man tar upp för den kullen nästan varje dag är en riktigt god estimator av din dagsform. När du flåsar och undrar om du ens ska orka ta trapporna upp till kaffeautomaten är den dålig. Som idag. Fyra timmars sömn och nu väntar jag på att bli totalsågad för min projektskiss av min C-uppsats. Härliga tider.

I går var jag tillbaks till att rockabilly-servitrisa. Det är en konstig bransch den där Restaurangbranschen. Av många många anledningar. I vilken bransch kan det visa på ömhet och kärlighet att kalla en tjej kaffe-*pip pip* (censur) eller *pip pip* (ännu mer censur)? Det är lite som elitskidåkare som hela tiden måste ligga på gränserna med sin träning. Kör de över gränsen kollapsar de, ligger de inom gränsen så blir det saga. Mycket av kommunikationen på en restaurang ligger lite på gränserna och tänjer. Där jag jobbar ligger de nog ovanligt ofta inom gränserna. Jag vill passa på att rekommendera sagolikt rolig läsning. En servitris bekännelser. Visst kanske den är roligare om man jobbar inom branschen, för den oinvigda är den bra läsning för att förstå (verkligen förstå) vad knasiga saker vi hanterar på en restaurang. Härliga tider.