Minnenas korridor, med en enkel i handen...

(foto; simon hellsten modell; En två år yngre Linda Höglund med plattångad lugg, idag sittandes med rufsigt hår och tillfällig kaffeprestationsnostalgi)


Emedan jag sitter och vänder virtuella forskningsrapportsblad för att pin-pointa ner varende liten nyans av serveringspersonalen inom fine-dinings motivationsgrunder, och gör en självanalys på samma tema kommer en liten reminder om gångna tider. När vin var kaffe, dricksen lika med noll, mornarna tidiga och arbetskamraterna oförstört leende 20-åriga tjejer. Min kaffe-era.

Just nu pågår Stockholms uttagning till Barista Cup. Just nu står någon och preppar. Förbereder sig för sina 15 minuter framför sörplande domare. Det känns som att det har gått mer än sina ett och två år sedan jag stod där själv. Framförallt första året känns som ett konstigt avlägset minne... men något som aldrig kommer konsolideras bort är minnet av känslan av tävlingen. Fokus. nervositet. Som alla andra tävlingar. Men också den lite kvävande minnet av doften av för många extraherade espresso, den korta sekunden efter paddelrörelsen till att espresson börjar rinna där man spänt väntar på perfektion, försöket till att kontrollera sina skakiga händer till något som kan kallas latte art och likaså att kontrollera en darrig röst för att prestera något som kan kallas presentation. De saker som skiljer en kaffetävling från andra tävlingar. Jag gillar mina minnen men är nöjd med att jag inte står där nu. Jag gillar kaffe men inser så här i efterhand att jag var mer lockad av att skapa en helhet än att dosera perfektion. Jag var nog inte så kaffeintresserad som man kunde tro.

Jag är tävlingsmänniska, what can i say?

Idag hejar jag dock på Rebecka, tävlande för Johan & Nyström (stockholms skönaste rostare och baristor), she's the real deal. Hon GILLAR kaffe och KAN kaffe. My god hennes cappos...Plus att hon är sjukt skön och ödmjuk. Jag förutsätter att hon går vidare till semifinal. Då blir det defintivt ett litet besök tillbaks till kaffevärlden. Som jag ändå saknar...