Vårkänslor

Bröllop ÄR rätt känslomässiga saker. Det ligger inte ens på en "till och med Linda blir rörd"-nivå utan på en så självklart rörande nivå. En brud som skrider upp för altargången och en brudgum som blir tårdrypt förtjust. En bröder, fädrer, mödrar vänner som talar och talar genom känslotårar. Shit...inte saker att leka med när hormonnivåerna redan är inställda på känslostormar kan jag tänka mig.

Vädret var strålande vackert, bruden vackrare. Vännerna var glada, brudgummen stolt, föräldrar nostalgiska, maten utsökt och fotografen på spänn. Shit, vilken anspänning. Att få ett vackert bröllop fint på bild är ingen lek för svagsinta. Någonstans efter ceremonin och mellan bröllopsfotograferingen och middagen drabbas jag av bildångest, ett "fan jag satte inte bröllopsbilderna" "shit, besvikelse besvikelse är vad jag kommer möta" och en lätt känsla av att vilja bottomuppa en fet 8:a. Det är inte så farligt men urladdningen är stor och det är en blandning av lättnad och prestationsångest som kommer över en. Eller "kommer över en" är väll mer ett "kommer över mig". Jag antar att inte alla känner så här, bara vi som inte riktigt är så duktiga att vi kan få på print de idéer vi har i huvudet, som inte är så bra som vi vill vara.

Men shit det är kul! Grymt kul.