Estetik, teknik och kommunikation

Den under och den ovan är två av mina favoritbilder. Det är ju skönt att jag inte har kapat fötterna på båda. Det absolut mest stressande som jag upptäckt i fotolägen är den väldiga multitaskingen man gör när man fotar porträtt ute och under tidspress. Det är galet mycket som ska tänkas på. Ljuset, hur är det? Fan ljuset faller bara på henne. Ok...flytta två meter. Attans nu blev det för starkt. Deras positioner; står de bra? mnjae, hon kommer se bättre ut så där och han om han... hur förklarar jag det? Är bakrunden schysst? Buketten är den placerad rätt? Vart fan är det andra minnes kortet...justdet...i bakfickan. Ojojoj, tiden går... men jag vill ju prova det här ocks...nej ok det hinner vi inte. Speciellt när man är ny och egentligen inte vet shit om hur man placerar ett brudpar är det hela rätt...stressande... så att man när festen börjar vill smita iväg och spy galla över sitt misslyckande och förbereda sig på parets besvikelse. Distans är receptet för att bli nöjd. Vad jag ville var egentligen att försvara fötterna, det är mycket som pågår i både höger och vänster hjärnhalva så ibland kapas det lite fötter här och var...

Halvt sport- och arbetpsykolog som jag är kan jag inte låta bli att definiera vad de tre viktigaste komponenterna i en porträttfotografs arbete är och har kommit fram till att det är det estetiska seendet, den tekniska fotofärdigheten och kommunikationsförmågan. Jag gillar nästan samtliga yrken som kombinerar dessa tre områden; estetik, teknik och kommunikation.

Sicket torrt inlägg...