Vardag nästa...

Hemma igen. Jag var inte riktigt beredd på den. Jag började ana att jag var på väg hem när det är djupgröna blomsterängar utanför tågfönstret och inte agave, jag blev helt säker på min sak när tystnaden gjorde att var tvungen att se mig omkring för att se om det var andra på tåget. Det är alltid konstigt att komma hem från längre resor. Så är det bara. Spelar ingen roll vad man har att vänta hemma, det finns alltid ett visst känslomässigt motstånd.

Jag tror att det är brytpunkten mellan den faktiska resan och det att resan börjar komma tillbaks i form av minnen som är slitiga. Det händer ingenting. Du vet att den gamla vardagen är på väg, att resans vardag är slut. Det känns som att det aldrig riktigt hänt. Det är lite som känslan av en dröm som man bara kommer ihåg fragment från och i alla fall jag får alltid känslan av "Was that it"? Men så kommer minnen serverade, fler och fler, och då känns det bättre.

Jag anar dock att jag har kommit hem helt rätt vecka. Solen har både hunnit gå ner och stiga upp över Stockholm och det är vackert. Och jag har just ätit en tomat utan att desinfektera den.

Höjdsjuka...

Jag hade räknat med Jetlag om två dagar och allmän resetrötthet imorgon. Glömde bort att räkna med höjdsjuka idag. Havet och Mexico City ligger inte på samma antal meter över...havet. Jag är trött och lätt illamående.

Nästan som hemma...

Känslan att komma tillbaks till Mexico City är nästan en känsla av att komma hem. Men i mindre format. Jag känner staden (men bara lite), jag har mina vänner (men bara ett par), jag har en hund (men inte min) och eget rum (men en luftmadrass). Men det finns inte tillräckligt mycket vin att dricka på tillräckligt många balkonger. Men i'm telling ya; Marlenes nya lägenhet med balkong i La Condesa fyller alla krav för en vinkväll, förutom att den just nu är under renovering och det går trögt framåt. Det här med hantverkare och tider verkar vara ett globalt problem. Tänk er svenska hanterkares tidsuppfattning och förvärra det med 10^10 så har ni de mexikanska.

Marlenes lägenhet ligger mitt La Condesa och från fönstren ser man takterasser med blommor och tvätt på torkning och naturligtvis, som sig bör i Mexico City, det mer skitiga och ruffiga. Från balkongen kan man underhållas av grannarna i huset bredvid. Familjemiddagar, tandläkarbesök, dietistrådgivning och säkert andra saker man inte vill se. Alldeles på hörnan under lägenheten ligger en uteservering som skvallrar om de restauranger och caféer som ligger bara runt hörnan. Marlene's lägenhet kommer bli som ett miniCondesa. En blandning av det mexikanska men med det tydligt europeiska i form av inslag av IKEA, en affish från Kulturhuset i Stockholm, Paris är med på en hörna och min favorit, bordsunderläggen med recept på matjessillsallad. Det finna alla anledningar att känna sig hemme hos Marlene och ett underbart sätt att avsluta sin semester...

Cancun - i think...

Min rumpa har letat sig igenom dynan i soffan och fått träsmak. Cancún by Hostel - vilket betyder att jag tog bussen till cancun, taxin till hostelet och datorn och boken till soffan och inte mycket annat. Här har jag suttit några timmar nu. Jag kunde helt enkelt inte få upp inspirationsnivån tillräckligt högt för att upptäcka Cancún. Stranden är säkert fantastiskt men jag vill hellre tänka mig Tulums avslappnade istället för Cancuns Springbreakiga när jag tänker Stränder och Yucatanhalvön. Jag tror det finns speciella tidpunkter i en packpackers bana där "do nothing - see nothing - experience nothing" är behövligt. Jag börjar dessutom känna mig förkyld...eller är det svininfl...*ryser* Vi gillar dessutom det här hostelet; förutom brittiska ynglingarna och amerikanska brudarna som ger en liten försmak av vad Cancun har att ge generellt.

Imorgon är det alltså tillbaks till Mexico City. Jag ser fram emot att komma tillbaks till Stockholms Absoluta Motsats innan jag åker hem, bara för att göra kontrasterna så starka som möjligt.

Ruiner, Skam och Flamingos

Det inte bara regnar ute. Det REGNAR ute. Senaste dagarna har regnperioden visat sitt rätta jag. Tryckande hett hett hett fram till regnig kväll. Men det är lugnt, jag lider inte så mycket. Hemkörningstaco till hostelet räddar min sista kväll och kvar av min semester är egentligen bara resdagar och en sista heldag i mexico city.

En resa till lider mot sitt slut. Lite med skammen i kroppen satt jag på bussen och gäspade efter tredje mayatemplet vi besökt idag medan övriga bussen sprang omkring intresserade med uthållighet. Jag hade kunnat gäspa efter första men kvävde den. Visst är det lite med skam man gör en sådan grej? Man ska ju lära sig något om sig själv när man reser och jag har precis lärt och accepterat att jag inte är så intresserad av ruiner. På samma sätt som jag inte är superintresserad av Vikingar. jag VET att det är galet intressant med Mayaindianerna och deras förflutna - jag vet - två tempel räcker för mig, tre möjligtvis. Att klämma in fem som idag blev översvämnning. De flesta som besöker mexico kör Mayatour och besöker säkert över 10. Döden...

...konstaterat måttligt kulturellt intresserad. Jag gillade flamingosarna. Hade kunnat guppa omkring och titta på dem länge. De har en förmåga att vara både häpnadsväckande vackra till att vara extramt skrattretande roliga med sina oproportionerligt långa ben och långa hals. Hur kan evolutionen skapa en fågel som lätt bryter nacken när den blir rädd och lyfter lite för snabbt. Mina nya favoriter. Jag vill ha en på balkongen hemma på Vitalisvägen.

Maten är här. Tacos!

Socialantropologi

I Mérida finner man sig snart vara undersökningsdeltagare i vetenskapliga undersökningar över en kopp kaffe.

Hur agerar en europé i en diskussion med teman som "Europeer beter sig sämre än amerikaner som turister" och "Backpackers i Guatemala är inte bättre än Springbreak-firare i Cancun".

Imorgon ska jag vända på steken till det jag är van vid. Att själv undersöka. Flamingosar. Jag borde tagit med mig lite lingonsylt som tack.

Tulum to Mérida

Tulum bakom mig. efter 9 nätter var det som sagt på tiden. De senaste dagarna har jag hängt mest med ett holländskt syskonpar, en japanska och en italienare. De hade tyckt att det varit på tiden att dra vidare för 7 dagar sedan. Under tiden jag har lommat omkring i mexico city och flugit över till tulum för att kajka omkring här har de speedat runt halva Mexico, Belize och Guatemala med nattbussar och båtar och naturligtvis sett tio resor mer än jag men shit jag får ju hjärtattack.

Jag gillar känslan av att rota mig lite. Känslan av vardag utan stress men inte utan intryck. Att vara kvar så länge på ett ställe att taxichaufförerna som hänger på fikarast på hörnan vid mataffären inte längre tutar på en och ropar inviter. Att se det man bör se och sedan se det man gillar en gång till. Att beta av restauranger och mathak och hitta sin favorit. Att bo så länge på ett hostel att sin avresa är kryddat med varma kramar av familjen som äger stället. Så länge att man kommer sakna sin snabbt skapade vardag.

Nu är det dags för Mérida som ligger på västra delen av yucatanhalvön. Här i faggorna är det rätt mycket kultur att beta, men också lite natur. Mayatempel, modernkonst och flamingosar. Och mat. Jag har fått allt nogrannt och passionerat beskrivit av Edward, mannen som äger det här otroligt charmiga hostelet. Här går det nog att skapa familjär vardag snabbare än ni säger Chichén Itzá. Här anländer man med Edward som värd men lämnar med Edward som vän, enligt egen utsago. Jag har redan lagt en fot på soffbordet.

Tulum - Day 4 till 7

The Ebbs and Flows of a packpackers writing. Ibland skriver vi mycket ibland lite. Fem dagar sedan sist och inget inlägg av olika anledningar. Kitelektioner tar på krafterna rätt rejält. Framförallt om man kombinerar dem med, vad ska vi säga...mindre delikata problem i kistan. Två kvällar har jag varit helt utslagen. nöjd men utslagen och illamående. Och ännu mer insektsbiten. Resterande dagar har jag varit upptagen; kors i taket men det kom några andra packpackers till hostelet så två kvällar av schyssta middagar har fått mig att hålla mig borta från bloggen. Vilket är bra.

Något annat som också är bra, eller snarare fascinerande och grymt härligt är att snorkla i Cenotes. En cenote är som Yucatanhalvöns svar på svenska sötvattensjöar fast kanske aningen häftigare. Vad det är är svala underbara vattengrottor som är sammankopplade i ett komplicerat vattensystem under jorden och också kopplade till havet. De är riktigt grymma att snorkla i. Svala och med en massa stalagtiter (hm...?) och saker att kolla på. Sköna dagar i Tulum som slutar imorgon. Då drar jag till Mérida på västra delen. Vad som händer där har jag ingen aning om men det är på tiden att röra på sig...

Tulum - Day 3 - Dressing i Karibien

Jag har tagit reda på något idag som jag alltid har undrat över och jag kände att nu, nu när jag är på semester har jag äntligen tid till att göra det. "Vad känner egentligen en sallad när den blir slungad i dressing?" Min dag kan egentligen brytas ner till fem ingredienser som jag bildligt eller bokstavligen har badat i. Olja. Vinäger. Vitlök. Salt. Peppar.

Pepparn kan vi gå förbi rätt snabbt. I mexico ligger mycket av maten otäckt nära gränsen för vad min tunga klarar av. Ikväll hade den liksom tippat över horisonten. Synnerligen stark shrimp-tortillas.

Oljan är naturligtvis sololjan och det är alltid något jag tar för lite av. Även om jag hela tiden ökar solskyddsfaktorn. Nu är jag uppe i 30. 30 i kombo med mängden jag tar räcker inte riktigt för ansiktet när man står (guppar omkring) och kisar mot solen i timmar. Det är Rudolf och jag i kväll. Men det är ok...

Saltet blev alldeles rätt mängd. Det karibiska vattnet är lagsom salt för att man bekvämt skall kunna svälja de mängder vatten man sväljer när man lär sig kajta. Idag blev det dock lite i överkant med saltet. Det var en hård lektion idag, den där lektionen då man känner att man förmodligen inte, som majoriteten av alla andra, någonsin kommer komma upp på den j**la brädan (ursäkta språket) för kajten bara inte gör som man vill. Hårt.

Vinägern, jamen den är en svårare ingrediens att balansera. Idag har det varit alldeles lagom med vinäger för att lindra stingen från microsmå yelly-fishes (mikro-maneter?). Men å andra sidan var det alldeles för mycket vinäger eftersom man helst inte från första början vill rusa upp på beachen med en kajt i luften, en flytväst och en fet sele runt midjan under vilken mikromaneter har bränt. Men eftersom mikromaneter and the like är del av leken så; vinägern var perfekt!

Vitlöken, som just nu sprider sin ljuva doft i mitt rum, centrerat runt mig och mina ben. Det är min underbara "värdmamma" som i bristen på stora feta mexikanska piller ala ipren tagit det nästa bästa och smetat in mig i vitlök. Mina gulaflugan bett alltså som numer ökat i antalet. Jag hoppas att det hjälper, det vore skönt att gå mindre som en hobbit och mer som en kitesurfare imorgon.

Svaret är att en sallad känner sig stört trött, oändligt mörbultad och vill mest krypa tillbaks till kylen och somna om. Men om den äts på en lång vit paradisstrand någonstans i karibien mår den under omständigheterna ruggigt bra. När den dessutom kan tänka på hur den fått människor på stranden att skratta tyst eller högt genom att tappa byxorna när den lärt sig att hämta kraft i powerzone, går den till och med och lägger sig omåttligt road.

Tulum - Day 2 - Bodydragging

Jag tänker absolut inte fortsätta skriva om värme och insekter. Okej insekterna kan få en uppföljning för myggorna vill ha lite upprättelse. Det är inte myggen utan en gul liten gullig fluga som var orsaken till att min tumme blåste upp sig och blev kaxig. Det tyckte den gula lilla flugan var så roligt att han såg till att inte bara tummen utan större delen av handen, högra vaden, delar av båda fötterna samt även vänstra vaden blåst upp sig så att jag ser ut som en vägg där det signaleras med ballonger att "här är det kalas!".

I och för sig, det kanske inte är fel? Livet är rätt kalas. Vinden var med mig och jag hade min "refreshing" kajtlektion och instruktören var precis som (the one and only) Evelin, förutom att han var en han, rätt intensiv italienare, med en hund som var 9.6 gånger större än Goliat. Dessutom skrattade han inte åt mig när jag gjorde fel och inte heller "girlie"-skrattade han med mig när jag gjorde något bra. Kanske var han inte heller lika säkerthetsintriktad och ropade inte "släpp bommen" så ofta, likväl som han inte skrek onda ord på spanska till hänsynslösa med-kajtare. Man kan nog säga att det som är lika är att det båda gillar Best och har samma fokus på att lära känna sin kajt innan man försöker hoppa på brädan. Det tog några vändor upp och ner för stranden innan den kitekontroll jag faktiskt besatte i El Médano kom tillbaks. Bodydraggingen fick gokänt och imorgon hoppas jag på att få göra lite bräd-attempts.

Imorgon satsat jag på att göra precis som idag. Det vill säga kliva upp vid åtta. Äta den frukost som gör att man glömmer bort varför hostelet är så billigt. Cykla mina 5-6 km till Playa Azul i maklig takt. Lägga mig till rätta i solstolen under palmparassollet. Läsa. Slumra. Se utöver ett blått vackert karibiskt hav och invänta nästa kajtlektion.

Hipp hipp hurra!

(Undrar ni var bilderna tar vägen? de kommer när jag landat i Sverige)

Tulum - Day 1

Mörkret har lagt sig, liksom värdfamiljen och deras hundar samt de två andra gästerna som jag vet finns här någonstans ibland kojorna. Värmen har också lagt sig, men bara delvis, närmare bestämt den del som utgör det luftområda inom vilket jag befinner mig när jag ligger i min säng. Värmen är botat med hjälp av en stor redig fläkt riktad rakt mot min säng. Något som inte har lagt sig är några myggorna, mosquitosarna, djävlarna. Två saker har överraskat mig mest från det att jag kom hit igår. Myggen och värmen.

Min tumme har redan svullnat upp twice its size två gånger och de djävlarna gillar undersidor av fötter, några myggbett under fötterna visar att jag inte står så stabilt med båda fötterna på jorden som jag trodde. Insect repellent kommer hjälpa, Mot myggen. Värmen är en svårare nöt att knäcka.Det jag stötte på i Puebla, som jag trodde var värme, som kan botas med en svalkande iste under ett parasoll på torget i artists area är bara en dålig kopia av the real deal. Värme är det som gör att värme och mygg är det enda som en backpacker riktigt hinner bli överraskad av på ett dygn i Tulum just nu. För att anpassa mig till värmen (varför kallar jag det värme? det kallas hetta eller ångbastu) har jag gjort...ingenting. En snabbis till stranden. En snabbis till byn. Sedan lång lång jättelång stund i hängmattan med en bok i ena handen och en vattenflaska i andra. Det här är värme. Jag tror jag överdriver men varmt är det.

Efter en dag i hängmattan har jag nu svårt att sova. då gillar vi att till och med det biligaste hostel har Wi-Fi. Och att jag ska kitesurfa imorgon. Det gillar vi oavsett omständigheter.

Tulum

Tulum = Hett
Linda = Blöt

Stadsdelar vi gillar

Da ska vi se...vart var vi? Ah...justdet...pyramider, och sa har jag inte sagt nagot mer om La Condesa tror jag. La Condesa ar verkligen vart en del rader att beskriva, men La Condesa kommer vi tillbaks till om tva veckor da Karibiska ligger bakom mig. Det ar en fantastisk liten stadsdel. Hookade upp med en av Marlenes narmsta vanner dar igar pa ett botiquehotel, Condesa DF som hade att bjuda pa en schysst, designer-innergard, pumpande musik och en stamning som verkar passa in pa just ett sadant har stalle vart an i varden du befinner dig. Inte mitt val av stamning men my oh my det balanserades ut av maten. Glomt och forlatet. Efter tre ratter och en dessert av modern mexican cuisine ar jag ratt hemma i bekvamlighetssfaren.

Inte intresserad av medioker till dalig matbeskrivning hoppa over detta stycke. Tempurarakor med nagon chillisas och guacamole toppad med granatapple (what's the deal med granatapple. Verkar ga en pomgranatetrendvag over varlden.) Nagon form av Raw fish med nagon form av rotsak som liknar potatis men som var orange, med majs och en liten liten paprika (turist=idot som ni minns. Sma paprikor i mexico ar ju chilli. Jag glomde till mina chockade smaklokar bort det). Zucchiniblommor ala tempura och nagon ohoj sa god salsa med nagon sorts frukt i.

Sicken beskrivning. Matskribent nasta.

Schysst kvall, verkligen. Marlenes kompis planerar brollop i Acupulco. Inget stort. Bara 350 gaster. 350 gaster! Det var prat om att flyga praster och kockar och servitriser och blommor och klanningar och gaster hit och dit. Det mesta fran New York dar Marlenes kompis bor. Hon ar ratt rik den tjejen och ar man rik i Mexico City hamtas man av sin cheufeur till lika bodyguard nar man tagit sin drink och man forstsar inte konceptet "public transport". Hon var sjukt gullig och rolig.

San Angel. Ar man rikemans fru och bor i mexico city ater man formodligen lunch pa en restaurang vid ett torg i stadsdelen San Angel med sina vanninor och sin stylist innan man sticker ivag till gucci eller louis vuitton and the like. Det gjorde aven jag igar. utan vanninor och stylister och designerbutiker. San Angel tog mig lite med hapnad och ar ett exempel pa hur mexico city bestar av en del stader i staden. Som ett eget litet pitoreskt universum med oandliga fotomojligheter (som jag inte tog vara pa. Jag har hamnat i nagon form av fotokramp. Tog en fotopaus idag). Otroligt vackert med kullersten och valvardade hus med vackra farger och blommor och innergardar man onskade man hade tillgang till. Har hittar vi aven Frida Kalhos och Diego Rivieras studio, tva av mexicos konstnarliga stoltheter.

Coyoacan. Sa slutligen idag en promenad till ytterligare an stad i staden. Coyoacan. Har finns det en hel del kulturella prylar man kan roa sig med. Som ovan namnda konstnarers hus med mera men jag fortsatter istallet med min kaffejakt och gor det genom att utnyttja den underbara couchsurfingvarlden. Traffar en kille via couchsurfing som mer garna visar mig sina hoods i Coyoacan. Fin stadsdel, skon promenad, underahallande sallskap men daligt daligt (daligt) kaffe (nu ar allt hopp forlorat. Det har skulle vara en av stans battre stallen). Hitills ar min basta kaffe ett fran ett hal i vaggen i San Angel, den var supergod...om vi latsas att den rann pa 23 sekunder och inte 8,7 sekunder. Jag lamnar tanken pa att fa en schysst espresso, likval som jag lamnar mexico city imorgon. Love it men langtar till beachen... pa tisdag ar det sand mellan tarna som galler...

Skattesystem och Pyramider

Sa fort du kommer ut ur centrala delarna av Mexico City kanns allt genast valdigt ruffigt. Gra betonghus nastan staplade pa varandra pa ytor storre an ja...storre an Skarholmen, Hogdalen eller whatever forort du kan tanka dig...tillsammans... och med ruffigt menar jag fattigt. Min guide ber oss att titta narmre och tittar man narmre ser man att det inte ar en fattigmans hus. Graskalan ar bara en form av skattefusk. Skatterna i Mexico City ar lagre om du renoverar ditt hus. Ett hus anses vara fardigrenoverat nar det ar malat. Need i say more? En fantastisk liten lag. Var faluroda farg skulle ga i konkurrs.

Det ar mycket brollop for mig det har halvaret. Pa lordag ska jag fa smaka pa en liten bit mexikansk brollopstradition. Marlenes vanninas mor bjuder alla kvinnor som ska pa sin dotters brollop pa frukost. It's "despedida de Soltera"-time. Jag tankte passa pa att fota lite. Surprise. Frukosten ar i Puebla dar Marlenes foraldrar bor. I Puebla finns det tydligen mycket god mat. Det hela badar for en tillfredstallande nog helg.

Som jag ar trott. Nagra steg upp pa ett par pyramider och jag ar stenad. Ratt imponerande var det, Gudarnas Stad, Teotihuacan. Bilder hamnar pa flickr.com under "the Sun, the Moon and som Real Tequila"

Life from a Turibus

IMG_8727
Originally uploaded by Linda Höglund

All on my own in Mexico City och jag placerar mig bekvamt pa en av turistbussarna. Det kanns som det ratta sattet att for en forsta view av staden - framforallt efter Marlenes idoga tips, eller order, om att inte ga dit, bara ga dit fore den tiden, inte aka langre an den anhalten, ga dit men bara ga direkt till museet, ta inte upp kameran, dar ar det ok att fota men var ruggigt forsiktig och tusen andra sma angivelser ("Marlene - your way to a safe stay in mexico city. Turistbussen var dessutom en Scania. Sa du kan vara lugn pappa"). Turistbussen kanns ratt bra.

Pa flickr.com ett forsta set fran mexico med "Life from a Turibus"...helt oredigerat och oforstort. Idag snor jag Marlenes darling 50d och beger mig till La Condesa for att chilla i den bohemiska och trendiga delan av Mexico City.

Tva saker jag gillar mest...

Forsta dagen i Ciudad de Mexico kickstartade tva saker, de tva saker som kanske kanske ja rent faktiskt toppar listan pa saker Linda gillar nar hon reser. Foto och Mat.

Min fantastiska vardinna och grymme van ar agare av tva hogt alskade varelser, sin vovve Rocco som ni kommer fa bekanta er med sedan och en helt underbar Canon 50D. Underbar. Underbar. UNDERBAR! Jag vet att det kanske inte ar det har ni ar intresserade av att hora men jag blev nastan lite tagen nar jag fotat nagra bilder med den och inser att det har ett litet kvalitetsliv for sig. Skarpan ar fantastiskt. ISO'n gar upp till 3200. Fargerna brillianta. Hastigheten suveran. Det ar sa stor skillnad fran min EOS400D att jag sannerligen blir lite paff. Den ger tekniskt sa schyssta resultat att jag nastan glommer bort att bilder handlar om komposition och inte skarpa. It's mine to borrow sa mycket jag vill nar jag ar har. Fragan ar om jag borde. Jag ska ju trots allt lamna den snart och jag vill inte att en semesterfling ska forstora min nuvarande relation med Herr Eos 400d. I alla fall... fotohimmel... och jag tror att ni kommer forsta vad jag menar nar jag tankar upp lite bildre fran de olika kamerorna. Nog om foto...

...over till MAT. Mat mat mat. Min forst middag i Mexico var...mycket bra. Himmelskt. Marlene tar mig till en restaurang i Polancka, en av stadens rikare omraden, som visar sig vara oerhort passande for att introducera nagon till den kulinariska delen av Mexico. For att vara helt arlig vet jag inte riktigt vad jag kakade men attans vad gott det var. Tortillas (riktiga) med zuchiniblommor och ost, och svamp med halloumiliknande ost fast battre, salsor pa grona och roda tomater, Aqua de tamarindo (vatten gjort pa tamarinder. Det du Mickies!). Med mera. Med mera. Och lite mera. Jag blir sa glad i sjalen av mat att jag skulle kunna dumpa servardheterna, satta pa mig en ogonbindel och bli ledd mellan maltiderna. Jag gissar att bade servitorerna och Marlene inte kunde undga att ta till sig lite uppskattning fran mina Aaah! MMm!! Fantastiskt! Grraaaaacias!

Just nu sitter jag och svalkar mitt latt solbrande jag med en Corona och laddar upp lite bilder med tema "life from a Turibus" och later Stockholm blekna bort klunk for klunk, bild for bild.