Vardag nästa...

Hemma igen. Jag var inte riktigt beredd på den. Jag började ana att jag var på väg hem när det är djupgröna blomsterängar utanför tågfönstret och inte agave, jag blev helt säker på min sak när tystnaden gjorde att var tvungen att se mig omkring för att se om det var andra på tåget. Det är alltid konstigt att komma hem från längre resor. Så är det bara. Spelar ingen roll vad man har att vänta hemma, det finns alltid ett visst känslomässigt motstånd.

Jag tror att det är brytpunkten mellan den faktiska resan och det att resan börjar komma tillbaks i form av minnen som är slitiga. Det händer ingenting. Du vet att den gamla vardagen är på väg, att resans vardag är slut. Det känns som att det aldrig riktigt hänt. Det är lite som känslan av en dröm som man bara kommer ihåg fragment från och i alla fall jag får alltid känslan av "Was that it"? Men så kommer minnen serverade, fler och fler, och då känns det bättre.

Jag anar dock att jag har kommit hem helt rätt vecka. Solen har både hunnit gå ner och stiga upp över Stockholm och det är vackert. Och jag har just ätit en tomat utan att desinfektera den.