Glappkäftad. studiofotograferande och lätt svärande.

Från Nu är han här - REAL

Det har gått några veckor sedan sist och mycket har hänt. Sommaren har tillexempel tagit slut. Same as every year, james... men alltid lika förvånad. En "epok" i mitt liv lika så. Jag har (mer eller mindre) lämnat espresso house och spårat upp mer renodlat restaurangliv (stureplan på söndagar inkluderat..jeez). Äntligen (äntligen!) har klättrandet dragit igång och med det också, lite oväntat, kanske lite fotoutvecklingsmöjligheter (långt ord, skulle det räknas på hängagubbe är frågan?). Att ha en evigt glappande käft är förmodligen det mest karriärsdanande draget du kan ha. Vad denna möjlighet är tar vi när den kommer.

Jag har fotat en del också och gjort en massa misstag och svurit och bannat och blivit påmind om att fotograferande handlar om så mycket. Det handlar om att vara extremt kritisk, närvarande. Om att våga be folk att hålla in magen, att redigera, att se ljuset i ett annat ljus än non-photographers, om filöverföringar och synkade skärmar och mycket mer. Det handlar om teknik teknik. Teknik! Jag har gjort ett första försök på något vi kan säga är "studiofotografering". En helt annan grej. en svår grej men i'll be damned if i don't learn it. Exakt vad jag har fotat kommer ni få se om några dagar.

Men jag har fotat känslobilder också. Livet från början på den mage jag har fått äran att fota under året. Det känns speciellt och fint att han äntligen kikar ut på världen. Så sagolik är han och ett litet smakprov på den sagan har ni ovan.