Bortskämd med fina minnen

Ett litet avbrott i skrivandet här. Det är mycket som händer. Bland annat har jag börjat jobba sådär alldeles för mycket igen. Fyra dagar i rad och kring modiga 16 timmar på benen är inte kanske det bästa. Jag har precis nattpromenerat hem från jobbet. Jag har stått (gått mycket snabbt) i grilldoft i åtta timmar och serverat riktigt god mat med tillhörande riktigt vacker stockholmsutsikt. Från lilla essingen mot västerbron och under västerbron stadshuset. Åtta timmar i stjärnkrogens grilldoft. Men jag har ändå tänkt mycket på hur det funnits någon vars grilldoft slår vilken stjärnkrog som helst, tänkt på en andra anledning till varför jag inte har skrivit här. Min morfar.

Jag är 25 år. I 25 år har jag haft fantastisk tur. Min släkt är inte stor men den har levt. Länge. Min Farmor och Farmar min Mormor och Morfar och mina Greta och Sigurd. Alla har känts som konstanter, något som aldrig kommer försvinna även om jag någonstans i bakhuvudet och intellektuellt fattat att det är något att njuta av nu och inte senare. I veckan kom det som legat i bakhuvudet fram långt fram. Min morfar gick bort. Jag har tänkt på honom ikväll.

När jag tänkter tillbaks på min sällsynt lyckliga barndom märker jag att många av mina minnen, och hur jag minns människor, är kopplade till minnen av mat och att äta. Framförallt när jag tänker på mormor och morfar, farmor och farmar och greta och sigurd. Det finns så många sådana minnen. Några är här; Greta och Sigurd är småkakor över ett glas Trocadero ur knottriga Ittalaglas på besök som aldrig kunde bli för många. Segkakor. Det är syndigt stulna godisar ur äpplet i Salen. Farmor är vinbärssaft, långsamt ringlande honung över fil och muesli. Hallonslott och ris á la malta på julen. Och farfar är mintkakor på Statoil och också konsten att hantera utspillt vin på tapeten. Mormor är stuvade makaroner och falukorv, varm mjölk på morgonen med skorpor och pepparkakor. Och rödbetssalladen kring jul. Jag har tänkt på morfar idag för att, förutom glass med rån och hallonsylt framför tv'n på övervåningen, minns jag morfars grillade fläskfilé. Jag minns grillen stående utanför köksfönstret i Lillhällom, alldeles bredvid altanen som morfar byggt. Jag minns den finaste marinaddoften som tog sig in till fåtöljen jag alltid satt djupt försjunken i med en bok under näsan. Jag minns naturligtvis mycket annat av Morfar, men grilldoften som slår den stjärnkrog jag nu jobbar på med hästlängder är kanske en av de starkaste och bästa. Jag är så bortskämd att ha alla omkring mig att jag inte riktigt förstår att en person kan finns bara i minnet och inte i nästa gång ni träffas.