Signaturdrink - en början till inspiration

Lördagmorgon och jag laddar med havregrynsgröt. idag börjar träningen på allvar. hårt. riktigt hårt. jag ska, när Stockholms matbutiker öppnar börja min signaturdrinksresearch, göra en första rekognisering av vad spännande livsmedel som finns där ute. asiatiskt, sydamerikansk, hemsockenes, mexikanskt, franskt come what may. Eller så är det inte så hårt utan mer ett nöje att frysa näsan över asiatiska frysdiskar, intressant att småprata med mannen med björsaven eller smått roande att irritera snubben bakom grönsakerna nere i hötorgshallen med dumma "vad är det här frågor" (hötorgshallens grönsakshandel = bergochdalbaneservice). Man skulle faktiskt kunna säga att det inte på någotsätt är hårt utan ett av mina mest lusfyllda intressen.

Vad som händer när jag gör en runda som den här är att jag blir sprickfärdig av nyfikenhet och frustrerad över hur lite jag vet kan och har smakat. Ofta brukar jag bli 100% uppfylld. Jag gör vad som helst, släpper allt ser aldrig tillbaks, ey mannen, Mathias, Mr Dahlgren, lär mig allt du kan! Ungefär. Det faktiskt utfallet brukar bli lite experimenterande i köket hemma. googlande av skumma namn. smaka lite. koka lite. slänga mycket. men kanske hittar man ett guldkorn.

tanken på att ta hjälp av en kock med att bestämma smaker och kombinationer känns inte helt ok. jag tycker om att vara rätt ensam i den delen av processen, grubbla lite, förkasta idéer, återuppta tankar. Forma konceptet och idéen. nu låter jag som en väldigt insluten ensam konstnärssjäl. no way. ni kommer säkert förstå varför snart.

en lätt beskrivning av den första delen i hur jag attackerar signaturdrinksskapande. kläm på mycket, elaborera med det mesta, var öppen för allt. ingenting bestämms för hur kan jag bestämma något om jag inte har bestämt bönor? Bönorna är ju allt. lustigt nog är kaffet min akilleshäl i självfötroendet. men...justdet. är det inte kaffe jag ska kunna...typ? mmm...